Nu var det længe sedan jag bloggar så jag får gøra det med stil på danska :) Ska precis påbørja det grænsregionala møtet i min arbetsgrupp och berætta lite om vad jag bærjat gøra rent praktiskt - på måndag påbørjas 13 føretagsbesøk før niondeklassarna på Gullbrandstorpsskolan, och då ska vi førhoppningsvis æven bli filmade av Z-vision!

Under hösten har jag inventerat läget gällande samverkan mellan skola och närsamhälle för att kunna förbättra och utveckla denna. Det är ingen lätt uppgift om den ska göras bra och få reella förändringar som resultat! En sak som Teknikdelegationen kommit fram till är att det krävs central samordning, och ja, jag tror också att kommunikationen och organisationen behöver få mer struktur – men inte så mycket att den blir stelbent och fyrkantig. Det behöver finnas enkla kanaler mellan skolan och närsamhället, och då behöver någon ha ansvaret för dem, men ansvaret får inte flyttas så långt att lärarna och representanterna från arbetsplatserna förlorar äganderätten till sina egna projekt. Samtidigt handlar kommunikationsproblemen om att det finns så många olika nivåer. Politikerna behöver ta beslut som stöttar processen. Tjänstemännen på förvaltningen behöver sträva åt samma håll som både politiker och de som faktiskt utför själva arbetet – lärare och elever. Arbetsplatser behöver få bra information och inte för mycket av den, alla lärare kan inte ringa till samma företag och fråga om de kan ställa upp på olika projekt till exempel.

Problemet är inte att det är ont om möjligheter utan att alla inte känner till dem, eller orkar och hinner ta tag i dem.  Både företag och andra arbetsplatser ställer i de flesta fall glatt upp, och det finns en uppsjö aktörer som gärna vill in i skolan och arbeta med det entreprenöriella lärandet eller bli en del av undervisningen (ibland så många att lärarna inte hinner sålla och välja). Vissa centrala val är därför en arbetsbesparande fördel, men beslut och idéer som aldrig implementeras i verksamheten eller som inte passar in i verksamheten eftersom de fattats av någon som inte arbetar i den är snarast kontraproduktiva. Kanske sker detta även när alla arbetar med bra saker men på parallella spår utan att samarbeta. Här behövs också någon form av sammanförande faktor, något som jag kommer att försöka agera som de närmsta 1,5 åren. Samtidigt kan jag omöjligt göra detta ensam, men ett halvår efter att jag börjat med uppdraget är jag långt ifrån ensam! Ett nätverk har börjat ta form, ett nätverk som jag hoppas kan fortsätta utvecklas och förändra skolsituationen för många elever i Halmstad och Halland.

Allt det här är egentligen ganska självklart. Det är inga svåra ekvationer, ingen fantastiskt nyskapande slutsats. Precis som när det handlar om att gå ner i vikt finns det inte heller någon supermetod som enkelt och lätt löser alla problem, även om det ibland kanske kan verka så i reklamen. Det viktiga är att faktiskt göra, genomföra, kämpa med det enkla som ibland kan upplevas som svårt och tungt när det ska göras samtidigt som allt annat, men som i slutänden faktiskt ger mer energi och gör allt det andra lättare.

The single biggest problem in communication is the illusion that it has taken place.

George Bernard Shaw

Jag har den senaste månaden fått träffa många inspirerande människor som visat hur mycket bra som egentligen händer i Halmstad redan och hur mycket engagemang det finns i samverkansfrågor om man bara frågar på rätt sätt. Jag har också förstått mer om vilka problem som måste lösas för att samverkan ska fungera på ett bra sätt. Det kommer krävas en hel del struktur och färdiga dokument för att både skolor och närsamhälle ska känna att samverkan går lätt och ger mycket. Båda parter måste förstå varandra och vara överens om förutsättningarna för samverkan - något som låter lätt men som långt ifrån alltid fungerar felfritt. Mitt jobb är att vara smörjmedlet och i det arbetet har jag redan fått god hjälp av engagerade människor med tidigare erfarenheter. Jag vill skicka ett stort tack till exempelvis Sten Liljedahl på TEK, Catarina Carlsson på KomTek och Karolina Davidsson, alldeles ny VD på HNAB. Nu börjar det också bli dags att prata med skolorna och lärarna. Ett första steg blir förhoppningsvis den spännande dag om entreprenöriellt lärande som kommer gå av stapeln på Högskolan i Halmstad den 20:e oktober.

Jag har också fått in en artikel på SMIL(e):s hemsida som jag även publicerat här. Det börjar hända en hel del på hemsidan, smil-e.eu. De olika projekten rör sig från förstadie till faktisk aktivitet, och planeringar och idéer börjar omsättas i verkligheten. Jag undrar var vi kommer att landa om två år?

Nej, nu ska jag också gå från att sitta och fundera och planera på bloggen till att producera. Nu börjar det bli mer att göra än jag riktigt hinner med och det ser jag som ett gott tecken. Två år kan tyckas vara en lång tid men inte i det här sammanhanget, det är många processer som ska igång. Nu kör vi!

Elever som får samverka med omvärlden och lära sig utanför skolans väggar förstår mer och blir inspirerade inte bara i sin skolvardag men också i sitt tänkande inför framtiden. Det är ett viktigt verktyg för att skapa motiverade och kompetenta matematiker, tekniker och naturvetare! Omvärlden, till exempel i form av företag och andra organisationer, tjänar också på samverkan genom att till exempel få vara med och forma framtidens anställda och få ta del av unga hjärnors kreativa idéer. Idag finns det både lärare, företag och organisationer som önskar mer samverkan – så varför samverkas det då inte mer än vad det gör?

När Teknikdelegationen (tillsatt av den svenska regeringen) ställde sig denna fråga kom de bland annat fram till att det behövs en person som driver frågan och fungerar som en spindel i nätet. Jag har genom SMIL(e)-projektet fått chansen att arbeta som samordnare och det har denna första månad varit ett mycket roligt arbete. Alla jag kommer i kontakt är entusiastiska och vill vara med och arbeta med samverkansfrågorna. Därför ska det bli fantastiskt spännande att se vad denna projektaktivitet kan leda till under de två läsår den kommer pågå! Målet är att efter de två åren ha skapat strategier och verktyg som ger meningsfulla och varaktiga samarbeten, som i sin tur fortsätter generera fler samarbeten och fler idéer i framtiden. Detta ska i sin tur ge förbättrade resultat för eleverna och inspirera fler att välja att bli till exempel ingenjörer vilket verkligen behövs.

Samverkan kräver engagerade lärare som förstår fördelarna i att se mer av den verklighet de ska förbereda sina elever, oavsett om de är ett år eller nitton år, för.  Under de år jag själv arbetat som lärare har jag gott om förstahandsupplevelser av hur mycket elever kan utvecklas genom förhållandevis enkla samarbeten och hur mycket det ger mig i mitt eget arbete. Elever som vet att det de skriver kommer läsas av fler än läraren, att det de gör spelar roll utanför klassrummet och förstår hur det de lär sig är relevant för deras framtid anstränger sig mer, har roligare och tar för sig mer. Denna ta-sig-församhet är en mycket viktig byggsten för framtiden. Samverkan med närsamhället ger också skolan möjlighet att arbeta aktivt med genustänket. Till exempel kan kompensatorisk pedagogik användas  genom teknikdagar för tjejer eller liknande aktiviteter för att bryta normerna och få unga människor att prova något de inte vågat eller kanske ens tänkt på annars. Nya förebilder kommer in som ett verktyg för att ifrågasätta hur man kan vara som tjej eller kille. Samtidigt upptäcker elever i alla åldrar hur spännande och kreativt det kan vara att arbeta med matematik, teknik eller naturvetenskap.

Så här i början går det fort framåt och det är mycket att tänka på. Jag har idag haft ett möte med Ulf Andersson och Josefine Nilsson på Science Park, som måste ha några av de roligaste jobben som finns. De arbetar med att skapa och stötta entreprenörer i deras första Bambi-steg i företagarvärlden, entreprenörer som de ofta hittar på utbildningarna på Halmstad Högskola. Det var ett möte som fick mig att fundera över lärarens roll i samverkan, vad jag som lärare behöver veta och kunna för att skapa samarbete med win/win-effekter. Som ny företagare är det en stor vinst i sig att få presentera sitt företag och sig själv för nya människor, och det finns många andra vinster för företagare och organisationer att hitta genom samverkan. Samtidigt kanske långtifrån alla i skolan eller i närsamhället inser till fullo vad ett samarbete kan innehålla och vilka vinster det kan ge. I Sverige har SMIL(e)-projektet ett underifrånperspektiv, lärarna har själva fått fundera över vilka projekt de vill genomföra, och jag vill ta med mig den tanken in i samordnartjänsten. Det är ingen mening att skapa samverkan för samverkans skull – för att den ska ge positiva effekter måste den ha ett genomtänkt syfte och det syftet måste komma från eller vara väl förankrat hos dem som faktiskt ska genomföra samarbetet.

Dagens fråga är med andra ord: Hur sprids inspiration och information bäst? Och om inspiration och information finns, vad krävs av organisationerna som medverkar? Alla företag har inte samma förutsättningar och möjligheter, och det är viktigt att ta tillvara på det som finns – kan ett företag ”bara” delta med ett studiebesök per år är det en vinst! Med 20 sådana företag får 20 elevgrupper kontakt med närsamhället det året. Kraven på skolan kan handla om strukturer – samverkan blir sällan som bäst (eller ens möjlig) när kravet är att den ska kunna genomföras på en timme en specifik dag. Den flexibilitet som krävs måste då motiveras med hjälp av de vinster den ger. Därför är det så viktigt att STEPS, RUC och många andra fortsätter arbeta med det entreprenöriella lärandet i skolan här i Halmstad och Halland.