Samverka med ett SMIL(e)

Idag fick jag och de andra deltagarna från Sverige tillsammans med våra samarbetspartners från Norge och Danmark se det fantastiskt spännande Naturvidenskabernes Hus. Vi fick testa på att bygga en robot med tekniklego (jättekul tyckte jag, som aldrig varit intresserad av teknik förrän jag påbörjade den här tjänsten och förstod vad det kunde innebära) och öva på våra skandinaviska språkkunskaper, för att efter lunch samlas i våra underarbetsgrupper. Jag fick där höra om flera goda exempel på samarbeten i Norge och Danmark och fick goda tips och idéer som jag ska sprida så gott jag kan. Det allra viktigaste för mig var dock erfarenhetsutbytet av det rent praktiska i att få samarbeten att fungera. Jag fick bekräftat att kommunikationen verkligen är a och o – båda parter måste ha diskuterat igenom förväntningarna på varandra och vara klara över syftet med samarbetet.

Det finns inte en motsvarande tjänst i Danmark eller Norge, däremot finns det naturligtvis motsvarande aktivitet. Till exempel har man i Norge genom ett projekt på Naturfagsenteret tidigare provat en modell där lärare friställts för att arbeta med samarbeten. Det är ett sätt att ge lärare som ändå arbetar med samarbetet utrymme, det vill säga se till att eldsjälarna inte brinner ut, och också en modell som ställer krav på kvalité i genomförandet eftersom läraren har tid avsatt för att arbeta med det. Resultaten hade varit blandade och är mycket värdefulla för mig i det fortsatta arbetet på fungerande strategier.

Ikväll blir det middag här på Norgaards Hojskole och i morgon blir det planering inför framtiden. Just nu är jag trött som bara den men även inspirerad som bara den. Härligt!7

Just nu sitter jag på en färja och laddar upp inför morgondagens SMIL(e)-konferenser i Bjerringbro. Det ska bli kul att få träffa mina ”kollegor” från Danmark och Norge. Jag hoppas på att ha med mig mycket inspiration, nya idéer och nya samarbetspartners hem!

En av de saker som ska diskuteras är kommunikationen. Hur sprider vi bäst information så att den når alla de den är relevant för på ett enkelt sätt? Det är en mycket viktig fråga i projektet, men även i mitt arbete som samordnare. Jag sitter och filar på ett inlägg om just detta, eftersom jag ofta får igång tankecellerna i det konkreta arbetet med materialet när jag sitter och skriver om tankarna bakom… och naturligtvis när jag kan idéstorma med andra, som jag ska få göra nu i två dagar!

Jag har den senaste månaden fått träffa många inspirerande människor som visat hur mycket bra som egentligen händer i Halmstad redan och hur mycket engagemang det finns i samverkansfrågor om man bara frågar på rätt sätt. Jag har också förstått mer om vilka problem som måste lösas för att samverkan ska fungera på ett bra sätt. Det kommer krävas en hel del struktur och färdiga dokument för att både skolor och närsamhälle ska känna att samverkan går lätt och ger mycket. Båda parter måste förstå varandra och vara överens om förutsättningarna för samverkan - något som låter lätt men som långt ifrån alltid fungerar felfritt. Mitt jobb är att vara smörjmedlet och i det arbetet har jag redan fått god hjälp av engagerade människor med tidigare erfarenheter. Jag vill skicka ett stort tack till exempelvis Sten Liljedahl på TEK, Catarina Carlsson på KomTek och Karolina Davidsson, alldeles ny VD på HNAB. Nu börjar det också bli dags att prata med skolorna och lärarna. Ett första steg blir förhoppningsvis den spännande dag om entreprenöriellt lärande som kommer gå av stapeln på Högskolan i Halmstad den 20:e oktober.

Jag har också fått in en artikel på SMIL(e):s hemsida som jag även publicerat här. Det börjar hända en hel del på hemsidan, smil-e.eu. De olika projekten rör sig från förstadie till faktisk aktivitet, och planeringar och idéer börjar omsättas i verkligheten. Jag undrar var vi kommer att landa om två år?

Nej, nu ska jag också gå från att sitta och fundera och planera på bloggen till att producera. Nu börjar det bli mer att göra än jag riktigt hinner med och det ser jag som ett gott tecken. Två år kan tyckas vara en lång tid men inte i det här sammanhanget, det är många processer som ska igång. Nu kör vi!

Genus, vårt sociala kön eller könsrelaterade normer, kan ge dig som pedagog nya glasögon att analysera din undervisning med hjälp av. Genusteori är som alla andra teorier generell vilket innebär att det alltid kommer finnas undantag, människor som tycks motsäga teorin, men de processer som producerar och reproducerar genus påverkar oss alla mer eller mindre märkbart. Människan är en flockvarelse som lockas av konformitet och undviker stigma. En del av de begränsningar detta medför faller in under hur vi förväntar oss att flickor och pojkar, kvinnor och män ska bete sig. Genus är lika närvarande i pojkars som i flickors liv, även om flickornas begränsningar diskuteras mer än pojkarnas när vi rör oss på området matematik, naturvetenskap och teknik.

Begränsningarna handlar om vilka förmågor vuxenvärlden undermedvetet uppmuntrar spädbarn, små barn och ungdomar att utveckla. Barn är mycket duktiga på att känna av vad föräldrar, lärare och kompisar förväntar sig och vad som genererar mest positiv respons. Genusteori behöver inte vila på tanken att de biologiska skillnaderna mellan olika människor är försumbara, även om det finns gott om teoretiker som pekar på de stora skillnaderna inom könen i jämförelse med emellan dem. Däremot finns det förmågor, egenskaper och handlingsmönster som är så kulturellt, geografiskt och tidsmässigt bundna att de omöjligt kan bero på de få fysiska skillnader som finns mellan kvinna och man. I dessa fall kan genusteori förklara varför skillnaderna finns. Den naturliga fortsättningen är att då identifiera oönskade verkningar av de rådande normerna och försöka motverka dem, det vill säga förändra normerna. En person kommer aldrig att kunna förlora sitt genus, däremot kan genus bli allt mer likt olika personer emellan (och därmed ge mer lika möjligheter och begränsningar) genom ett medvetet arbete. I detta arbete har skolan naturligtvis en viktig del som den socialisationsarena där barn spenderar mest tid utanför hemmet.

Kompensatorisk pedagogik

Det kanske mest omdebatterade sätt att göra detta på är att arbeta med kompensatorisk pedagogik, vilket innebär att pedagogen kompenserar för att jämna ut förutsättningarna. Pojkar uppmuntras och utmanas att utveckla förmågor och egenskaper som främst tillskrivs flickor och tvärtom. Detta betyder inte att alla pojkar till exempel har svårt att uttrycka känslor eller att alla flickor är rädda för att ta risker. Även om vi i skolan strävar efter att behandla alla som individer är det i praktiken omöjligt att aldrig generalisera och genom detta ge de allra flesta i en grupp fördelar genom ett visst förhållningssätt. Kompensatorisk pedagogik kan ske i könsuppdelade grupper, där flickor till exempel får prova på teknik utan pojkarnas närvaro och inflytande, eller i blandade grupper, där pedagogen till exempel medvetet uppmuntrar pojkar att skapa goda relationer i ett grupparbete utan att flickorna får lov att ge med sig och ta den ”ordningsamma” rollen.

Att synliggöra normer

En viktig del av att begränsa de negativa följderna av normer som ingår i nuvarande genus är att synliggöra och uppmärksamma dem. Det kan handla om att diskutera hur mycket plats flickor respektive pojkar får i klassrummet och varför med eleverna. När de själva börjar se den generella bilden kan de också medvetet motarbeta den. De kan också ifrågasätta sin egen världsbild när de får verktygen att göra det vilket kan ge dem modet att bryta normerna. Det osynliga självklara blir det synliga, möjligt att ifrågasätta. En del av genus är vem vi förväntas bli attraherade av och på vilket sätt vi förväntas bli detta, ett område som fortfarande kan orsaka psykiskt lidande och förtryck. Det kan handla om tvånget att som tonårspojke vilja ha sex, sättet vi klär oss på för att vara attraktiva på ett för vårt kön korrekt sätt eller om den plågsamma processen att komma ut.

Förebilder

Barn och ungdomar lär sig från människor i sin närhet vilka roller och möjligheter som finns. Det finns gott om exempel från verkligheten, från skönlitteraturen och från filmen hur svårt det är att se en framtid som ingen annan tycks ha eller som inte förväntas av en. Genom att få träffa vuxna som inte följer de normer barnen hittills träffat på kan de vidga sina vyer och se nya möjligheter. Ett enda möte kan förändra en hel framtid.

Skolans möjligheter genom samverkan med närsamhället

Alla de tre exempel jag hittills beskrivit kan genomföras genom samverkan med närsamhället. Den kompensatoriska pedagogiken, att få prova på nya aktiviteter som hittills inte tyckts möjliga eller intressanta, är vanlig framförallt för tjejer. Det kanske är det allra enklaste, att skicka könsuppdelade grupper till olika aktörer i samhället för att på ett naturligt sätt men utan att kunna gömma sig bakom att ”låt tjejerna göra det, vi tittar på” prova på något som kanske senare blir ett yrkesval.

Det är alltid lättare att uppmärksamma normer utanför den egna sfären. Genom att skicka med eleverna verktyg i form av specifika frågor kan de beskriva och sedan reflektera över och diskutera genus på olika arbetsplatser. Dessa erfarenheter och diskussioner kan sedan relateras till vad som händer i klassrummet. Skönlitteratur och film kan användas både som diskussionsmaterial för att upptäcka normerna och för att ge förebilder, om än fiktiva.

När skolan tar in gästföreläsare eller anordnar besök kan en del av urvalsprocessen handla om vilken sorts personer eleverna får träffa. Finns två likvärdiga barnmorskor, låt den som är man ta hand om presentationen! Finns det möjlighet att hitta en person som både kan spränga normer och informera om det eleverna arbetar med för tillfället ger det dubbel inlärning. Arbete med genusfrågor handlar om skolans värdegrund och ska därmed vara närvarande i alla ämnen och kurser. Det finns också gott om innehåll inom ämnena som går att pricka av och betygsätta under teman som behandlar genus.

Ingen lärare kan hävda att frågor om genus är irrelevant i just hens undervisning. Ingen lärare kan undanta sig från ansvaret att själv ta på sig genusglasögonen. Ingen lärare kan heller hävda att hen är neutral i sin yrkesutövning. Genusteoretiker har gott om forskning som pekar på att vi alla omedvetet reproducerar normerna, även om vi till mindre eller större del är medvetna om dem. Samtidigt kan vi göra medvetna satsningar för att ändra vårt förhållningssätt. En förändring måste alltid börja med dig själv, och ett sätt att göra det med stöd från andra är att samverka med närsamhället.  Utnyttja de resurser som finns!

Elever som får samverka med omvärlden och lära sig utanför skolans väggar förstår mer och blir inspirerade inte bara i sin skolvardag men också i sitt tänkande inför framtiden. Det är ett viktigt verktyg för att skapa motiverade och kompetenta matematiker, tekniker och naturvetare! Omvärlden, till exempel i form av företag och andra organisationer, tjänar också på samverkan genom att till exempel få vara med och forma framtidens anställda och få ta del av unga hjärnors kreativa idéer. Idag finns det både lärare, företag och organisationer som önskar mer samverkan – så varför samverkas det då inte mer än vad det gör?

När Teknikdelegationen (tillsatt av den svenska regeringen) ställde sig denna fråga kom de bland annat fram till att det behövs en person som driver frågan och fungerar som en spindel i nätet. Jag har genom SMIL(e)-projektet fått chansen att arbeta som samordnare och det har denna första månad varit ett mycket roligt arbete. Alla jag kommer i kontakt är entusiastiska och vill vara med och arbeta med samverkansfrågorna. Därför ska det bli fantastiskt spännande att se vad denna projektaktivitet kan leda till under de två läsår den kommer pågå! Målet är att efter de två åren ha skapat strategier och verktyg som ger meningsfulla och varaktiga samarbeten, som i sin tur fortsätter generera fler samarbeten och fler idéer i framtiden. Detta ska i sin tur ge förbättrade resultat för eleverna och inspirera fler att välja att bli till exempel ingenjörer vilket verkligen behövs.

Samverkan kräver engagerade lärare som förstår fördelarna i att se mer av den verklighet de ska förbereda sina elever, oavsett om de är ett år eller nitton år, för.  Under de år jag själv arbetat som lärare har jag gott om förstahandsupplevelser av hur mycket elever kan utvecklas genom förhållandevis enkla samarbeten och hur mycket det ger mig i mitt eget arbete. Elever som vet att det de skriver kommer läsas av fler än läraren, att det de gör spelar roll utanför klassrummet och förstår hur det de lär sig är relevant för deras framtid anstränger sig mer, har roligare och tar för sig mer. Denna ta-sig-församhet är en mycket viktig byggsten för framtiden. Samverkan med närsamhället ger också skolan möjlighet att arbeta aktivt med genustänket. Till exempel kan kompensatorisk pedagogik användas  genom teknikdagar för tjejer eller liknande aktiviteter för att bryta normerna och få unga människor att prova något de inte vågat eller kanske ens tänkt på annars. Nya förebilder kommer in som ett verktyg för att ifrågasätta hur man kan vara som tjej eller kille. Samtidigt upptäcker elever i alla åldrar hur spännande och kreativt det kan vara att arbeta med matematik, teknik eller naturvetenskap.

Så här i början går det fort framåt och det är mycket att tänka på. Jag har idag haft ett möte med Ulf Andersson och Josefine Nilsson på Science Park, som måste ha några av de roligaste jobben som finns. De arbetar med att skapa och stötta entreprenörer i deras första Bambi-steg i företagarvärlden, entreprenörer som de ofta hittar på utbildningarna på Halmstad Högskola. Det var ett möte som fick mig att fundera över lärarens roll i samverkan, vad jag som lärare behöver veta och kunna för att skapa samarbete med win/win-effekter. Som ny företagare är det en stor vinst i sig att få presentera sitt företag och sig själv för nya människor, och det finns många andra vinster för företagare och organisationer att hitta genom samverkan. Samtidigt kanske långtifrån alla i skolan eller i närsamhället inser till fullo vad ett samarbete kan innehålla och vilka vinster det kan ge. I Sverige har SMIL(e)-projektet ett underifrånperspektiv, lärarna har själva fått fundera över vilka projekt de vill genomföra, och jag vill ta med mig den tanken in i samordnartjänsten. Det är ingen mening att skapa samverkan för samverkans skull – för att den ska ge positiva effekter måste den ha ett genomtänkt syfte och det syftet måste komma från eller vara väl förankrat hos dem som faktiskt ska genomföra samarbetet.

Dagens fråga är med andra ord: Hur sprids inspiration och information bäst? Och om inspiration och information finns, vad krävs av organisationerna som medverkar? Alla företag har inte samma förutsättningar och möjligheter, och det är viktigt att ta tillvara på det som finns – kan ett företag ”bara” delta med ett studiebesök per år är det en vinst! Med 20 sådana företag får 20 elevgrupper kontakt med närsamhället det året. Kraven på skolan kan handla om strukturer – samverkan blir sällan som bäst (eller ens möjlig) när kravet är att den ska kunna genomföras på en timme en specifik dag. Den flexibilitet som krävs måste då motiveras med hjälp av de vinster den ger. Därför är det så viktigt att STEPS, RUC och många andra fortsätter arbeta med det entreprenöriella lärandet i skolan här i Halmstad och Halland.